Ryssland 1917

DYNAMITEN, ANARKISMEN OCH DEN LIBERALA REVOLTEN

 

Ett projekt av Philip Wahren & Joakim Hallman

100 år sedan ryska revolutionen:

Alternativet som aldrig fanns

 

Hundraårsjubileet av den ryska revolutionen 1917 kan uppmärksammas på många sätt. Vi vill göra det på ett annat sätt utifrån närgångna samtida dokument och tidningsreportage och aktörer som av förklarliga skäl är närmast bortglömda – åtminstone i den roll de hoppades att spela för den ryska revolutionens utgång. Vi uppmärksammar här ett persongalleri med anknytning till mensjeviker och

socialrevolutionärer, finska nationalister, svenska poliser etc.

Huvudaktörer: Vladimir Burtsev , Hjalmar Branting, Konni Zilliacus och Sergei Cyon.

______________________________________________________________

1905 Stockholm - Helsingfors - Petersburg 1919

 

Konni Zilliacus är född 1855, Hjalmar Branting 1860, Vladimir Burtsev 1862. Sergei Cyon är en

halv generation äldre, född 1874.

_______________________________________________________________________________

Förtjusning och rysshat när flottan kom på besök

 

Hur man skulle se på det Ryska imperiet och hur Sverige skulle förhålla sig var en

omdiskuterad fråga även på 1860-talet, vilket det här pressklippet visar:

 

“ Det har föga förundrat oss att finna åtskilliga sådana, som eljest utan all eftertanke föra på

tungan jargonen af det vildaste nationalhat mot Ryssland och allt ryskt, nu vara förtjusta

upp öfver öronen öfver den ryska uppvisningen i sin helhet och alla dess detaljer. Vi veta

mycket väl, att ytterligheterna alltid ligga hvarandra nära, att den som förer ett tomt buller

med radikala fraser ofta står despotismen mycket nära och mycket lätt kan bli dess

handtlangare, liksom äfven att många af dem, som väsnas med ett ryss-hat, för hvars väsen

och grund de icke gjort sig någon reda, troligen skulle bli de, som först och lättast skulle

kunna omvändas och röna inflytandet af den ryska korruptionen. "“

Som en reaktion på tsar Alexander II:s beslut att behålla

segern mot Karl XII:s armé som helgdag i Ryssland

anordnades Poltava-dagen i Sverige 1862.

När Tsaren, Alexander II bragtes om livet 1881 i Petersburg, gladde det Uppsalastudenten Hjalmar Branting. Han hade själv råkat illa ut när han besökte Ryssland som astronomi-studerande och blivit trakasserad av den hemliga polisen. Men hans nihilism var kortvarig, även om han visade sin beundran genom att segla en båt med röda segel och namnet ”Sofia Perovskaja”till nihilistmöte

hos den lite äldre författaren August Strindberg på Kymmendö i Stockholms skärgård. Sofia Perovskaja, en av hjärnorna som planerade attentatet blev offentligt hängd.

 

Branting skulle inte återvända till Ryssland förrän revolutionsvåren 1917, låt vara att han lyckades göra ett par korta besök i Finland 1899 och 1912 för kontakter med finska socialdemokraterna.

 

Vladimir Burtsev blev som student senare på 1880-talet inblandad i försöken att med våld och terror ta död på den ryske tsaren. Socialrevolutionärerna var det parti som förvaltade arvet från nihilisterna och Folkets Röst. Burtsev var fängslad, arbetade vidare i exil, och deltog i ett militärt utskott som skulle planera attentat mot tsaren och höga ämbetsmän.

 

Konni Zilliacus återvände efter en internationell tillvaro till Finland 1898 och engagerade sig både inom fredliga ramar och som aktivist mot förryskningen och repressionen i Finland.

 

Sergei Cyon möter vi som en av de huvudansvariga för Sveaborgsupproret sommaren 1906.

 

 

 

En hemlig uppgörelse på Rydbergs

Framme vid år 1905 är det slut på stabiliteten i det ryska imperiet. I det oväntade nederlaget i kriget mot Japan 1904 blir den ryska flottan sänkt och trupperna som skickats till Fjärran Östern deserterar i stora skaror. Rysslands nederlag berodde delvis på en krigslist med en hemlig uppgörelse i Stockholm och på några andra platser i Europa mellan Finlandsaktivisten Konni Zilliacus och den japanske militärattachén ( Japans ”James Bond”) Akashi Motojiro.

 

Konni Zilliacus hade återvänt till Finland 1898 efter många år som globe-trotter i bland annat Costa Rica, Chicago och i Kobe i Japan. Han blev drivande i namninsamlingar både i Finland och bland kulturella kretsar i hela Europa mot förryskningen och inskränkandet av Finlands självstyrelse. Finland ville ha autonomi och att överenskommelserna i konstitutionen från Alexander II.s tid

skulle gälla. Aktionerna fick liten effekt, eftersom tsaren vägrade att prata med de finska motståndsrörelsen. Det civila motståndet fortsatte men Konni Zilliacus tillhörde den fraktion inom den finska motståndsrörelsen som ansåg att alla former av våld var tillåtet i kampen för att nå målet.

 

Det blev nödvändigt att bedriva arbetet i exil och han etablerar sig i Stockholm under åren 1903-1905 för att understödja illegal press och litteratur och smuggla in i hela Ryssland.

 

1905 tar han steget att söka samarbete och finansiellt stöd från den japanske militärattachén Akashi Motojiro i Stockholm för att försvaga tsarregimen och öppna en möjlighet för Finland att frigöra sig. Det första mötet sker under förklädnad på hotell Rydberg vid Gustav Adolfs torg i Stockholm.

Zilliacus tar reda på att polska marktrupper befinner sig i frontlinjen i kriget mot Japan. I utbyte mot fri lejd genom Japan och möjlighet att emigrera till Amerika sprider man propaganda för att få en hel polsk division att desertera. Enligt Zilliacus blev det en lyckad aktion och så mycket som 10.000 man eller mer kan ha hörsammat uppmaningarna att överge Rysslands armé.

Zilliacus samarbete med den japanske militärattachén Akashi fortsatte samtidigt som han deltog i möten över Europa för att ena de ryska partierna, socialrevolutionärer, socialdemokrater – mensjeviker och bolsjeviker, olika nationalistiska rörelser, judiska Bund osv. Ingen visste om detaljerna i hans finansiering från Tokyo.

 

Det stora projektet blev att sända ett fartyg, Grafton, med vapen och sprängämnen mot finska viken för att lämna en del av lasten. Därefter att åka vidare uppför floden Neva till S:t Petersburg och där spränga fartyget för att sätta igång ett allmänt uppror. Tsarens spioner var honom hack i hälarna och han fick använda all sin förmåga för att skaka av sig dem. Även den svenska polisen undersökte

Zilliacus verksamhet.

 

Fartyget Grafton blev de ryska Socialrevolutionärernas mest spektakulära aktion – men hela företaget var på väg att spåra ur eftersom partiets framträdande representant Jenfer Azev var en provokatör som egenhändigt utfört flera mord men var i Okhrankans tjänst och såg till att de som deltog blev infångade av tsarens poliser.

 

När ingenting hade gjorts för att ta emot Grafton i finska viken gick fartyget med sin last mot Österbotten och en mindre hamn nära Jakobstad där man i hemlighet skulle kunna lasta ur. Det bar sig inte bättre än att Grafton gick på grund. Ett stort uppbåd av småbåtar tog hand om delar av lasten och såg till att beväpna upprorsmännen. Effekten blev ändå ett psykologiskt viktigt bidrag till att revolutionen 1905 hotade tsarens envälde. Tsar Nikolaj tvingades mot sin vilja sammankalla duman under et par år innan reaktionen slog tillbaka.

Okhranka i Petersburg 1905

 

 

Zilliacus var medveten om att han var övervakad och hade tidigt en del misstankar mot Jefner Azev som dubbelagent och provokatör. Jefner Azev hade en viktig position i det Socialrevolutionära partiets organiserade attentat och sprängningar.

 

Zilliacus aktion med finansiering från Japan avslöjades i ett anonymt flygblad som spreds i Ryssland sommaren 1906. Informationskällan kan den här gången ha varit den franska postöppningen – trots stor försiktighet kan korrespondens om vapenlasten ha läckt vidare från fransk polis till tredje avdelningen, den internationella avdelningen av okhranka, som hade ett eget

kontor i Paris.

 

Pressuppgifter i juli 1906: Revolutionerna i Ryssland, Japan och Konni Zilliacus:

Från Novoje Vremjas tryckeri i Petersburg har utkommit en anonym broschyr under rubriken

”Revolutionens avigsida - Det väpnade upproret i Ryssland med japanska medel”

...dessa dokument bestå av brev och handlingar som utväxlats mellan japanske

militäragenten i Petersburg, Överste Akashi, vilken som bekant efter krigets utbrott flyttade

till Stockholm som ”blev medelpunkten för det japanska spioneriet i Europa”, som det heter i

broschyren... ...av dokumenten framgår det att georgiern Dekosani och finnen Konni Zilliacus

var förmedlare från revolutionärernas sida. Pengarna gick till att in köpa gevär , fartyg mm

och det fanns ett aktstycke med en förteckning på de inköpta vapnen och hur de fördelats till

olika revolutionära grupper bland annat för Grafton-affären och vapenlasterna i finska

skärgården. Alla anträffade gevär var tillverkade i Schweiz.

 

Kaptenen och revolten på Sveaborg

 

Under sommaren 1906 pågår kontrarevolutionen med full kraft i Ryssland. Tsaren fattar beslut att upplösa den ryska duman. Flertalet ledamöter tar tåget över till Viborg i Finland för att sammanträda. Den ryske Guvernören meddelade att staden skulle förklaras vara i

belägringstillstånd. Men det pågår samtidigt organisering för ett öppet motstånd i Röda brigader och för myteri på de viktiga flottbaserna i Sevastopol, Kronstadt och Sveaborg. En av ledarna för upprorsrörelsen på Sveaborg är stabskapten Sergei Zion ( alternativ stavning: Tsion, Cyon).

Myndigheterna har länge betraktat honom med misstro, emedan han stått i hög gunst hos soldaterna. Kapten Zion brukar ofta underhålla sig med soldaterna och för dem utlägga och förklara vad socialismen är och vill. Hans hem stod ständigt öppet för var och en som intresserade sig för sociala spörsmål.

 

Upproret på Sveaborg bryter ut 30 juli 1906 och varar till 4:e augusti när tillkallade ryska fartyg slår ned det och den efterföljande generalstrejken i Helsingfors misslyckas.

Medborgargarde i Helsingfors stoppar de Röda Brigaderna

 

 

Samtida rapport: Sveaborgsupproret kom för tidigt - Den svenska ”socialdemokratens” (Brantings tidning) representant hade tillfälle att samtala med medlemmar i den finska storstrejkskommittén. De framhöll att upproret bröt ut alldeles för tidigt och trodde att regeringen provocerat myteriet för att kunna slå ned det, innan det blivit fullständigt planlagt och förberett.

Medborgargardet förhindrade att det spred sig till Helsingfors, och de försvarade energiskt dynamitlagren så att de Röda gardena inte kunde spränga järnvägen i luften.

 

Kaptenen Johan Kock (ledare för de finska röda brigaderna) uttalar sig: Kaptenen, som ej sovit på flera nätter föreföll något trött, men hade ej förlorat sin spänstighet. Han ansåg att upproret kom till stånd för tidigt i följd en av dess oberäkneliga omständigheter som så ofta förstört de ryska revolutionärernas arbete.

Kock ansåg sig vara skyldig att proklamera storstrejk – annars skulle de ryska revolutionärerna kunna göra gällande att vi fiskat i deras vatten, och sedan vi fått våra privilegier, vara färdiga att förråda dem.

 

Kampen mot tsarismen: I militärkretsar meddelas enligt Aftonbladet att planen för upproret i Sveaborg varit ypperligt uppgjord, otvivelaktigt av en duktig officer, men att genomförandet varit så misslyckat att upproret måste betecknas som så att säga dödfött. Upprorsledarna hade för avsikt att vinna kontroll över Sveaborg och Kronstadt, gå med de upproriska ryssarna genom den sk

sjökanalen mellan Kronstadt och Petersburg, att på vägen förstöra det kejserliga residenset i Perterhof och när man ankrat i Neva med hot att bombardera huvudstaden framtvinga uppfyllandet av sina fordringar. Rykten hade redan förkommit flera dagar innan och man hade varnat tsaren 14 dagar innan att befinna sig i Tsarskoje Selo i stället för Peterhof.

 

Jäsningen bland militärerna: trots undertryckandet av av myterierna på Sveaborg och Kronstadt befarar man inom marinstaben att det kan bli ett återupprepande av myteriet i Sevastopol.

Krigsrätten i Kronstadt har redan de första dagarna dömt 50 matroser och soldater till döden och

avrättat dem.

Helsingfortsborna iakttar upproret på Sveaborg

 

Revolternas ledare på Sveaborg kapten Emiljanoff och löjtnant Kahanski arrsteras och avrättas. Kapten Cyon undkom att bli arresterad genom att han begett sig in till Helsingfors för att skaffa proviant och genom ett missförstånd blivit kvarlämnad vid embarkeringen. Det kom till strider med skyddsgardisterna inne i Helsingfors. Men snart vimlade det också av rysk militär, kosacker sprängde över gator och vägar, snärtande efter envar med sina piskor. Röda gardet internerades. Även sedan skyddsgardet hade avväpnats rådde det en otäck stämning på staden mellan borgerliga och arbetarelementen.

 

Den 4:e augusti genomförs kapitulationen, krigsrätten väntas och begravningarna ha börjat och krigsskeppen har försvunnit. De militära myndigheterna själva börjar tvivla på hängandets och skjutandets ofelbara förmåga att återställa disciplinen. Troligen får väl ändå de som yrkar på dödsstraff överhand denna gång vid krigsrätten på Sveaborg, men den revolutionära andan kan man

ju ändå varken hänga, skjuta eller deportera.

 

Både Kapten Sergei Cyon och Kapten Johan Kock undkommer repressalierna och flyr via Sverige västerut. Kock hamnar i USA och Cyon bosätter sig i London. Det ska efteråt diskuteras både deras och de andra officerarnas ageranden under revolten. Hade de ingen möjlighet att utöva något inflytande över revoltörerna på Sveaborg, eller ville de inte gå emot dem ? Fanns det något avsiktligt samarbete med Okhranka ?

 

”Sherlock Holmes” Branting och detektiva polisen Stendahl

 

Vladimir Burtsev svävade själv i livsfara när han försökte avslöja JefnerAzev som polisprovokatör och samtidigt ledande anarkist och socialrevolutionär i oktober 1908 i Paris. Juryn, bestående av veteranerna bland revolutionärerna Peter Kropotkin, Vera Fignin och German Lopatin` trodde till en början inte på honom. Azev var inte själv närvarande. Burtsevs trumfkort var att han träffat Alexei Lopukhin, före detta chef för Okhranka, på en tågresa till Köln, och att han under ett långt samtal fått sina egna misstankar bekräftade.

 

Burtsev kom att bli internationellt känd som den store avslöjaren, en ”Sherlock Holmes” mot polisagenter och provokatörer. Azev var det största avslöjandet och det skakade det största ryska oppositionspartiet socialrevolutionärerna. Men det var bara ett i en lång rad avslöjanden som Burtsev stod för.

Jefner Azev Cooper Institute New York

 

Burtsev håller ett tal för det prestigefyllda Cooper Institute i New York, och berättar om den polisorganisation som byggts upp med tsarens goda minne, som håller sig med provokatörer och professionella mördare som också drabbar många länder i Västeuropa med mord och annan kriminalitet som resultat.

 

Tsaren är ansvarig utropar ! Hjalmar Branting och skriver ett av förorden till Burtsevs tal som ges ut på svenska 1911. Han varnar för den svenska polisens samarbete med tsarens utsända agenter. Speciellt gäller detta detektiva polisen och dess chef Lars Stendahl.

 

”Ryska polisagenter har ständigt uppehållit sig i Stockholm. Personerna har växlat , men alltid har de

stått i förbindelse med hr Stendahl. Man känner vilken bevakning han anordnat vid de finsk-ryska

båtarna. Svenska detektiver har påtagligen använts till bevakningstjänst åt den ryska polisen, och sedan

medförde ju en lämplig vink häktning vid ryska gränsen. Han skröt också om hur han bevakade den stora

ryska socialdemokratiska partikongressen i Folkets Hus 1906.”

 

Även Vladimir Burtsev slungar ut allvarliga anklagelser mot polischefen Stendahl och stadsfiskal Lidberg, och att Stendahl är köpt för ryska pengar. Till de svenska tidningar som kontaktar Burtsev säger han att han har bevis: Trots alla dementier har Stendahl i många år

stått i den ryska regeringens sold och att han som ren hantlangare för arresteringar och trakasserier mot ryska flyktingar. En finsk kontakt som finns i Paris samtidigt som Burtsev säger att finska flyktingar ingenstädes blivit så brutalt behandlade som i Stockholm, och detta just av stadsfiskal Stendahl. Om den finske vännen är identisk med Zilliacus framgår inte i den svenska pressens uppgifter.

 

Konni Zilliacus har inte så mycket positivt att anföra om Burtsevs insatser när han skriver ner sina minnen. Zilliacus träffade Burtsev i Paris efter 1905 års revolution och kände sig bli utsatt för utpressning för att ta del av okhrankas hemliga papper om Finland – Burtsev

behövde pengar. Men Zilliacus hittade Burtsevs informationskälla i Frankrike, tidigare okhrankas chef i Finland Mensjikov, och slapp betala något för att se om det fanns något komprometterande. Det gjorde det inte – okhrankan hade tydligen svårt att värva några

kvalificerade spioner i Finland.

 

Författaren Joseph Conrad:

Med sin stolta högfärd över stora tal, sina sällsamma pretentioner på helighet och sin hemliga redobogenhet

att förnedra och förödmjuka sig själv i lidandet, är Rysslands själ förvisso en cynismens ande. Cynismen

genomsyrar dess statsmäns uttalanden, dess revolutionärers teorier och dess profeters mystikhöljda profetior

så till den grad att den får friheten att förefalla som ett slags utsvävningar...

 

( Joseph Conrad: Med andra ögon, 1909)

 

Arkivet från den ryska polisens pariskontor finns kvar på Hooverinstitutet i USA. Det framgår att man hade en intensiv bevakning av Burtsev och hans kontor. Okhrankan delade ut medaljer till den franska polisen för dess insatser. Det finns korrespondens om den finska motståndsrörelsen och något enstaka brev som bekräftar kontakter med svensk polis. Det handlar om ett stort nätverk och tillgång till postöppning i flera länder för att läsa korrespondens mellan revolutionärerna.

Branting och Cyon mot militaristerna

 

I april 1914 är det politisk kris i Sverige. Högern har organiserat en bondemarsch och en insamling för att bygga pansarskepp till det svenska försvaret. Det leder till borggårdskrisen och nyval och den liberala regeringen Staaf tvingas avgå.

 

Det är den militära upprustningen som är den utlösande frågan och Hjalmar Brantings tidning Socialdemokraten tar in en artikel av Sergei Cyon på valdagen för extraval till riksdagen i mars. Den följs av ytterligare två artiklar som tonar ner faran från öst och den ryska militära kapaciteten.

 

Larmet om ”den ryska faran” som bröt ut nästan samtidigt i Tyskland och i Sverge måste till god del till sitt

ursprung vara en ny manöver av det internationella rustningskapitalet...

...Inom officerskåren utspioneras och förföljas de som visa sig hysa i någon mån frisinnade uppfattningar.

Klyftor ha bildats mellan olika klasser av privilegierade, vilka intrigera mot och bekämpa varandra...

...Hela armén står under uppsikt och misstänksam tillsyn av det allsmäktiga polisdepartementet.

 

Cyon dömer ut Ryssland och anser inte att armén är något hot och att man inte har någon krigsberedskap för anfall. Fem månader senare är Första Världskriget i gång.

 

Att Hjalmar Branting ger utrymme till Sergei Cyon att skriva i Socialdemokraten väcker kritik inte bara från högern. Cyons inlägg kom egentligen efter valrörelsen, och antagligen var inte Branting själv särskilt förtjust i Cyons militära anekdoter. Men Branting hade att ta hänsyn till att partimajoriteten var mer pacifistisk och försvarskritisk än han själv.

 

Även Robert Ågren, ögonvittne till Sveaborgsrevolten som korrespondent för Socialdemokraten (den enda autentiska och i fråga om de faktiska händelserna ofärgade framställning som förekommit och på vilken både finsk rysk och europeisk historia om denna revolt är grundad , påstår han), klagar på Branting att han låtit Cyon framträda i tidningen.

 

Under Sveaborgsrevolten skrev Robert Ågren kort att ”högste befälhavaren blev dagen

därpå ”kvarglömd” i land. Han är i säkerhet nu”. Nu åtta år senare förklarar han

”Märkligt nog kom ingen då att tänka på att denne Cyon var en humbug i bästa fall –

människorna tror så gott om varandra i revolutionstider – annars hade han varit dömd.

Hans underbefälhavare slogs besegrades och arkebuserades. Men Cyon, han var ”i

säkerhet” som sagt.

 

Styrelsen för finska arbetarpartiet ville inte ha att göra med Cyons okända ryska kommitté och inte heller med Kapten Kock ”vilken också ”satte sig i säkerhet” på Stockholmsrestauranger – Berns tyckte han särskilt bra om – sedan 800 rödgardister tillfångatagits på Sveaborg. ...Jag påstår inte att Sergej Cyon var medveten provokatör och spion då, jag bara påstår att han

var en förfärligt ynklig företeelse inför Sveaborg 1906.

 

Kritiken i en del svenska högertidningar gick längre än Robert Ågren, och beskyllde Cyon för att vara den andre Azev, dvs spion och provokatör för Okhranka. Den riktige Jefner Azev var i Helsingfors flera veckor innan Sveaborgsrevolten som en av representanterna för socialrevolutionärerna.

 

En sentida genomgång av sveaborgsrevolten: Antti Rautiaisen skrev 2006 att den planerade revolten skulle äga rum 10:e augusti, men situationen eskalerade med olika missförhållanden och att officerarna drog in en extra betalning kallad ”vodka-dosen”. Cyon försökte komma ut med båt till Sveaborg tillsammans med tre andra parti-ansvariga. På grund av dålig sikt kom de till Iso-

Mustasaari som kontrollerades av regeringen, och de lyckades knappt klara sig från att bli arresterade.

 

Tyska pengar och ryska revolutionsledare

 

Första Världskriget har kommit igång brister gamla lojaliteter och de flesta organisationerna sluter upp kring nationella intressen.

 

Den förre revolutionsledaren Vladimir Burtsev skriver om den allryska kongressen i England: Representanter för alla partier och nationaliteter i Ryssland stå nu vid regeringens sida. Även vi fredsvänner av yttersta vänstern och och antimilitarister tror på nödvändigheten av detta krig, som är et krig för rätten och civilisationen. Den tyska faran som länge som en förbannelse hängt över

världen ska aldrig mer kunna uppstå.

 

I september 1914 reste Burtsev genom Sverige för att omedelbart bli arresterad vid den finska gränsen i Raumo och slagen i kedjor och förvisad. När Burtsev återvände till Ryssland gällde inte längre löftena från krigsutbrottet att Polen skulle bli fritt, och de sex miljoner judiska undersåtarna är berövade alla rättigheter. Burtsev förs iväg och i Sibirskaja sisjn kan man följa hans öde. Efter en månad i deportationsfängelse i Krasjonarsk skickas han vidare med en grupp politiska och kriminella fångar till Jenisejsk och sedan till Turuchanska området där han ska ställas under polischefens speciella uppsikt. Tack vare internationella påtryckningar speciellt genom Frankrikes president Poincaré blev han frigiven efter något år , men ständigt bevakad av spioner i Petrograd.

Även den gamle anarkisten Peter Kropotkin

sökte sig till Ryssland i juni 1917, här vid

Stockholms Central på genomfärd.

 

Cyon befinner sig i London tills ryska revolutionen bryter ut 1917. Han får nu en utnämning som överste och ansvarig chef för Sveaborg, därifrån han hade flytt in augusti 1906. Konni Zilliacus fortsatte att stödja kampen för Finlands självständighet, delvis med bas från Stockholm. Under Första Världskrigets sista år deltog han i arbetet för att värva frivilliga för en jägarbataljon med utbildning i Tyskland, som skulle få en avgörande betydelse vid inbördeskriget i Finland början av 1918.

 

Revolutionen har brutit ut och nyfikenheten är stor när Hjalmar Branting stiger av tåget på Stockholms central efter sitt besök i Petrograd. Den 22 april håller han ett tal i Folkets Hus där han är entusiastisk till den ryska revolutionen.

 

På vägen till Petersburg har han mött mensjevikledaren Plechanov i Haparanda och haft ett långt samtal och i Petersburg har han sett problemen och samhällsupplösningen. Han har också blivit medveten om att bolsjevikerna fått pengar, det är den tyska militärledningen som satsar på dem för att gynna sina egna intressen av att Ryssland försvagas. Branting åkte till Ryssland i en delegation med bland annat en fransk diplomat, Andre Waltz, troligen representant för Ententen.

 

Vladimir Burtsev tillhör dem som i likhet med Branting är starkt kritisk mot bolsjevikerna och deras stöd från Tyskland. Men Branting och Burtsev har annars lojaliteter till ledare som inte samarbetar. Branting hade sannolikt ett uppdrag från Ententen att förmå Ryssland

fortsätta kriget på Englands och Frankrikes sida och han ger sitt stöd till Kerenskijs regering. Burtsev stöder Kadetterna, det största borgerliga partiet och general Kornilov och senare även andra ledare på den vita sidan när bolsjevikerna och tyskarna blir huvudfiende..

 

Lenin och hans närmaste medarbetare passerar Stockholm och blir väl mottagna av vänsterfraktionen i socialdemokraterna, får pengar och kläder och fortsätter mot Haparanda. Erik Palmstierna, socialdemokrat och statsråd ringer och varnar Branting och vill att han ska

varna Kerenskij att ”Lenin kommer med nästa tåg och måste nedskjutas eller inspärras när han passerar gränsen.” Brantings tåg möter någonstans i Norrland tåget med Lenin, men han har inte tagit Palmstiernas förslag på allvar.

 

Branting berättar inte gärna offentligt om motsättningarna i den socialdemokratiska rörelsen. Det gjorde han inte efter den stormiga ryska socialdemokratiska kongressen i Stockholm 1906 när mensjeviker och bolsjeviker låg i luven på varandra. Det gjorde han inte nu heller när partisprickan kommit i full dager i hans eget parti. Och han yppade aldrig sina innersta tankar och farhågor om den ryska revolutionen när han talade inför folkets hus entusiastiska publik 22 april 1917.

 

Burtsev flyr till Helsingfors och Stockholm med Cyon

 

Bolsjevikerna griper makten i Petersburg genom en statskupp 7:e november. Pansarkryssaren Aurora skjuter startsignalen på Neva, en mer modest inledning på en revolution än vad socialrevolutionärerna och Zilliacus aktivister tänkte sig 1906. Filmstatisterna klättrade sedan över stängslet till Vinterpalatset i Eisensteins film om revolutionen.

Dramatiken var till en början inte så stor. Men den förste dissident som blev arresterad av revolutionsledaren Lev Trotskij var Vladimir Burtsev. På det följde några månaders fängelse i Sibirien och frigivning efter påtryckningar från bla författaren Gorkij släpps han fri. Han beger sig till Helsingfors, i ett Finland som blivit självständigt men där det samtidigt pågår ett uppslitande

inbördeskrig.

 

Sergei Cyon återvände till Ryssland i juni och blev omedelbart utnämnd till Överste på Sveaborg och Cyon får befälet över de ryska trupper som är placerade där. Samtidigt som han är militär redigerar han en rysk tidning som socialrevolutionärerna ger ut till soldaterna.

 

Det fanns två legitima organisationer bland soldaterna som tog order från rådsregeringen i Petrograd och en organisation för anarkisterna med c:a 1000 medlemmar som hade sitt högkvarter på Skatudden. De lät sig inte kommenderas. På sista tiden hade ännu en väpnad rysk organisation tillkommit, det ryska röda gardet som också hade element som uteslutits från det finska röda gardet

när de var opålitliga och utan disciplin. Men de flesta ryska trupperna valde att inte delta i striderna. Cyon räknade med att man skulle klara av att hålla Mannerheims trupper stången om de angrep Helsingfors och Viborg – men om det blev ett tyskt angrepp skulle det bli något helt annat.

 

Under revolutionsperioden hade den militära disciplinen bland de ryska trupperna i Helsingfors nära nog försvunnit. När den tyska flottan närmade sig Tallinn (Reval) men den ryska flottan på Sveaborg kunde inte löpa ut i brist på manskap och på grund av att många delar i maskinerna hade sålts. När ingenjörer kallats in och reservdelar tillverkats och flottan var segelklar efter tre dagar –

Då hade Reval (Tallinn) redan fallit till tyskarna.

 

Någon vecka senare är gatulivet i Helsingfors helt förändrat. De hade anlänt tusentals estniska soldater och ryska rödgardister som i desperation skulle kunna företa sig vad som helst. Det blir tyskarna och de finska jägarbataljonerna som avgör utgången till de vitas fördel.

 

Burtsev anländer till Finland ett par dagar innan tyskarna tar över i Helsingfors. Han får rådet att fara vidare till Stockholm efter vissa besvärligheter och gör det i sällskap med Cyon, som uppger att han varit arresterad två gånger i Finland.

 

I väntan på visum västerut

 

Vladimir Burtsev blir kvar i Sverige under flera månader i väntan på att visum ska beviljas till Frankrike eller England. Cyon avser att resa vidare till England för att förena sig med sin familj. Men London vill inte ha tillbaka honom och han blir kvar i Sverige. Han har svårt att bli accepterad i de ryska exilmiljöerna. Den svenska omgivningen har efter inbördeskriget i Ryssland mellan röda och vita svårt att se att det finns stora motsättningar bland de som hamnat i exil.

 

I Sverige producerar Burtsev en stridsskrift mot bolsjevikerna, deras beroende av Tyskland för en separat fredsuppgörelse. Men Stockholm är inte någon plats där Burtsev kan stanna. När bolsjevikerna vinner inbördeskriget och de vita exilgrupper som flyr till Sverige ägnar sig åt mord och andra kriminella handlingar dras alla oppositionella över en kam. Huvudfienden är Tyskland och Bolsjevikerna som har lierat sig med den tyska militärledningen. Han är beredd att samarbete med snart vem som helst som vill få bort bolsjevikerna.

 

Den svenska polisen har inte glömt tidigare konflikter med Burtsev och att han anklagat dem för att ta emot pengar från den ryska hemliga polisen. Den svenska polisen följer noggrant hans och andra ryssars förehavanden.

 

Monarkister socialrevolutionärer och morden i Bollstanäs

 

Vladimir Burtsev får visum till Frankrike och undviker att bli indragen i det som ska bli 1919 års stora mordrättegång och den största kriminalutredningen i Sveriges historia. De som står inför rätta är ”Ryssligan” under ledning av den karismatiske kosacken Mohammed Hadjetlaché. I en villa i Bollstanäs vid sjön Norrviken i Roslags Näsby har de låst in minst 4 offer, torterat och mördat dem

och slängt liken i sjön. Det är en blandning av rent kriminella och politiska mord riktade mot exilryssar som man uppfattar som representanter för bolsjevikerna.

Den numera rivna villan i Bollstanäs,

där Ryssligan utförde minst fyra mord.

 

I motsättningen mellan röda och vita och det fortfarande pågående inbördeskriget i Ryssland försvinner andra historiska motsättningar och blir osynliga. Burtsev har manat alla till enighet för att få bort bolsjevikerna från makten, och han är beredd att samarbeta med nästan alla de vita gneralerna för att uppnå det målet.

 

Sergej Cyon deltar som vittne i rättegången mot ”Ryssligan” och Hadjetlaché. Han har även en teori om att det kan finnas en liga med internationella förgreningar bakom hela affären. Ligan leds från London och som galjonsfigur finns änkekejsarinnan Maria Feodorovna, Tsar Alexander III:s änka. I Helsingfors sköttes verksamheten av general Judenitj, som också framträdde i rättegången i Stockholm. I Stockholm skulle den främsta representanten vara grevinnan Orloff-Davidoff.

 

Det är inte uteslutet att starka ekonomiska intressen i Entente-länderna ger sitt stöd, och att man har starkt inflytande på politiska beslut och beviljanden av visum till ryska medborgare. Den monarkistiska ligans viktigaste arbetsuppgift har naturligtvis varit att hålla ett vaksamt öga på bolsjeviker – men även socialrevolutionärer med flera. Men den svenska opinionen är trött på alla uppgörelser i den ryska exilmiljön och man uppfattar inte att det finns någon oberoende socialrevolutionär linje. I Polisbyråns anteckningar betecknas Cyon som monarkist efter att ha börjat sin bana som anarkist i Helsingfors.

 

Sofia Perovskaja kommer till Stadsgården

 

Snart står bolsjevikerna som segrare i Petersburg som byter namn till Leningrad och upphör att vara huvudstad.

 

Sverige är bland de första som åter öppnar handelsförbindelserna med Sovjetunionen och handelsrutten mellan Leningrad och Stockholm har ett fartyg som heter Sofia Perovskaja. Sedan andra medlemmar in ”Folkets Vilja” hade fängslats blev hon ledare och samordnare för attentatet attentatet som tog död på Tsar Alexander II 1881. Hon och de andra sammansvurna i attentatet togs till fånga och hängdes. I den svenska diplomatiska posten från Petersburg kan man läsa att många närstående hovet tyckte att det var på tiden att man äntligen blev av med honom. Det banande väg för kretsen kring hans son som blev Tsar Alexander III. Med mordet försvann alla planer på reformer och en konstitutionell monarki, reaktionen fick fritt spelrum.

Socialrevolutionärerna hämtade en av sina inspirationskällor från Sofia Perovskaja och lade ner en stor del av sitt arbete på att försöka mörda Tsaren. Alexander III och Nikolai II var besatta av hotet från terrorattentat – eller om det också kunde vara fråga om en palatskupp.

 

Snart ska nästan alla de ledare som genomförde bolsjevikernas maktövertagande falla offer för en ny terrorvåg organiserad av en underhuggare från deras egna led – Josef Stalin.

 

Epilog:

 

Hjalmar Branting fick Nobels fredspris 1921 för att ha varit med och verkat för Nationernas Förbund, föregångaren till FN. Sonen Georg Branting var politiker och medlem i den socialdemokratiska partistyrelsen och riksdagsledamot 1932 – 1961. Georg Branting var med och startade den Svensk-Ryska Banken 1917 tillsammans med den ”röde bankiren” Olof Aschberg. Det fanns en sovjetisk informatör med goda kontakter i den socialdemokratiska partistyrelsen och Georg Branting misstänks vara denna person.

 

Konni Zilliacus son med samma namn slog sig ner i Storbritannien från 1909. Han reste till Ryssland och sympatiserade med revolutionen och avslöjade brittiska kontrarevolutionära aktioner. Han blev parlamentsledamot för Labour och blev under några år 1949 – 1952 utesluten för att för mycket stödja Sovjetunionens linje.

 

Vladimir Burtsev fortsatte arbeta i opposition mot bolsjevikerna från sin exil i Paris. Han bekämpade också Nazismen. 1934 deltog han som vittne i en rättegång mot ”Sions vises protokoll” i Schweiz, en skrift vars original skrivits i Ryssland med stöd av Okhranka.

 

Sergei Cyon tycks ha levt ett lugnare liv i Stockholm fram till sin död 1947. Hans syns som föredragshållare och medlem i styrelsen för Ivan Bunin-sällskapet. Ivan Bunin var Rysslands första författare som 1933 fick nobelpriset i litteratur.

 

____