Gotland

DYNAMITEN, ANARKISMEN OCH DEN LIBERALA REVOLTEN

 

Ett projekt av Philip Wahren & Joakim Hallman

Lapinski på Gotland

 

 

Den 14 juni 1863 kommer segelskonerten Emelie in till den yttre kajen i Klintehamn på Gotland. Det är avslutningen på överste Teodor Lapinskis misslyckade expedition att landstiga på den baltiska kusten för att understödja det polska upproret.

 

 

Klintehamn på 1800-talet

Signaturen ”Boliwar” på Gotlands Tidning får bråda dagar, och händelsen räddar honom från nyhetstorka den sommaren när han ska skriva ihop sin veckorevy för tidningen. Lapinski och hans olyckskamrater är inte välkomna på svensk mark av den svenska regeringen. Händelsen ska rejält omskaka det Gotland som befunnit sig i en törnrosasömn från de internationella förvecklingarna i de kringliggande Östersjöländerna.

 

Så fort Emelie med sin förmodade ammunitions- och vapenlast nått redden vid Klintehamn beger sig överste Lapinski i häst och vagn mot Wisby för att träffa landshövdingen, ”guvernören” eller vem som annars kan vara ansvarig och når fram på natten mot måndagen. Han får vänta en hel dag för att få träffa general Gyllenram.

 

Under dagen kommenderas Klintes regemente att med skarpladdade vapen övervaka deltagarna i expeditionen, mest polacker men även av andra nationaliteter. Flera av officerarna hade åtföljt Lapinski under flera år på militära uppdrag lite varstans i det oroliga Europa, på Krim och i Kaukasien.

 

Hela styrkan på Emelie utgjordes av 88 man, varav 8 sjuka efter den olycka man råkat ut för med landstigningsbåten utanför den baltiska kusten och de inkvarteras på olika ställen i Klintehamn.

 

På måndagsaftonen, efter besöket hos ”guvernören” inbjöds Lapinski för en tillställning med ett större antal personer av olika klasser på Hotel Gotland. Med åtskilliga skålar följda av tal leverop och sånger ådagalades de mest livliga sympatier för den rättvisa och heliga sak och visades uttrycksfull beundran för överste Lapinski med sin lilla tappra skara.

 

Samtidigt hade reportern ”Boliwar” begett sig till Klintehamn för att se vad som hände där. Uppståndelsen var stor och ”Boliwar” fick använda flera vecko-revyer i tidningen för att rapportera om vad som förevarit. Man hade en sammankomst med några av officerarna där punschbålen ställdes fram. Talaren eldade upp sig och publiken innan man kom fram till skålandet. Slåss, segra eller dö. Leve Polen, leve friheten, leve republiken. Den sista satsen dränktes i hurrarop så att inte den eventuella förlöpningen mot kungahuset skulle märkas, enligt ”Boliwar”. Under loppet av omkring den timme som sammanvaron räckte, utbringades den ena skålen efter den andra på många olika tungomål, och räckte inte språkkunskaperna läste man talets innehåll i talarens livliga anletsdrag.

 

”Boliwar” stannade kvar till dagen efter i Klintehamn, gick en promenad på hamnpiren och samtalade med en beväring som vaktade fartyget. Det visade sig vara en bekant – ett fyrväktarhjon från Fröjel. Han tyckte människorna var underliga som ställde till så mycket bråk och oväsen för de där stackarna.

 

Mer får vi inte veta av ”Boliwar”, men hans rapporter visar ändå var sympatierna låg hos de flesta gotlänningarna. Men alla var inte så vänligt inställda. Exempelvis fick inte expeditionens medlemmar använda badstugan i Klintehamn, trots att de hade trängts elva dygn på båten utan att kunna rengöra sig. Två av de polska officerarna lyckades avvika till Östergarn, vilket man höll överste Lapinski räkning för. Regeringen och militärledningen var angelägna om att snabbt få bort upprorsmakarna för att inte hamna i konflikt med ryska diplomater. Marinfartyget ”Orädd” beordrades gå från Karlskrona och hämta upp alla som deltagit i polska expeditionen och föra dem till England. Vad som hände med fartyget ”Emelie” och dess last är däremot inte riktigt klarlagt, men antagligen förklarades den förverkad för den polska expeditionen.

Ångkorvetten Orädd som tog Lapinski

och hans mannar till England

Den 23 juni bildas en Polen-kommitté i Wisby och ett upprop läggs ut i Nybergska bokhandeln. De medel som samlas in ska användas för frihetens sak och till de som av olyckan möjligtvis blir kastade över till oss för att undkomma den ryska blodiga hämnden, hette det i uppropet.

 

Det skrivs dikter för att stödja den polska saken, och tonen blir allt djärvare:

 

Om det uppträdde nu i strider mot Ryssland

- Polens sak blev fosterländsk –

- kanske var ”finne” åter då blev svensk.

 

Före det polska besöket fanns det bara en skarpskytte- och gillesförening i Romakloster. Det var jakt som var huvudintresset och detta år kunde man inrapportera att 25 rävar, 3 örnar och ytterligare ett 20-tal rovfåglar skjutits. Det fanns således ett intresse för användbara vapen. Men nu bildades en skarpskytteförening i Wisby och på andra ställen på Gotland och nu gällde andra frågor än jakt. Man ville bidra till att förstärka hela landets försvar.

 

Badresorna till Gotland från Stockholm och andra fastlandsorter som Kalmar hade kommit igång i blygsam skala under 1850-talet. Nu skedde ett uppsving med nya hotell och badinrättningar och nya dryckesvanor. Det fanns annat än punsch att konsumera.

 

Förbindelserna förbättrades på många sätt. Klintehamn hade ännu inte fått telegrafförbindelse. Att Lapinski valde att gå i land i Klintehamn var inte en tillfällighet. Det fanns en polsk emigrant som benämns W... , men han var inte på plats i juni 1863. Hade det polska upproret slagit väl ut fanns det planer på att använda mindre hamnar på Gotland eller Öland för att mera obemärkt ordna transporter. Den baltiska kusten skulle förbli ett ryskt intresse under överskådlig tid. Ett engelskt företag lade fram en plan för att lägga ut en telegrafledning mellan Gotland och den baltiska kusten och Ryssland.

 

Om Lapinskis landstigningsförsök med Emelie vid den baltiska kusten då 24 man drunknade, därom finns det livfulla skildringar. Det började med att Lapinski gjorde ett rekognosceringsbesök i en by på den preussiska sidan och beställt hästtransporter in i den upproriska delen i nuvarande Litauen.

 

Han återvände till fartyget Emelie och den stora landstigningsbåten skulle gå in till land. Det var inte bara hårt väder som var orsaken till att båten kantrade . Männen hade full packning och gevär med sig vilket innebar att båten kan ha varit överlastad, och det blev svårt att klara sig när man hamnade i sjön med all packning.

Teofil Lapinski

Lapinski skapade mycket konflikter omkring sig med sitt hetsiga humör och sin diktatoriska makt. Även om han kämpade för polska intressen, på den röda sidan, var han och hans närmaste mannar legosoldater som kämpat i den ungerska armén, för paschan och turkarna mot ryssarna under krimkriget och för tjerkesserna i Kaukasus.

 

Lapinski var omgiven av verkliga och inbillade ryska spioner, och det präglade också hans personliga konflikter när han var militärt ansvarig ledare för den polska expeditionen 1863. Han protesterade mot den behandling han utsattes för på Gotland, och Josef Demontowicz som tidvis var den polska upprorsregeringens representant i Sverige fick träda emellan och visa fram tacksamhet mot det svenska stöd som trots allt gavs, även om det inte resulterade i något mer substantiellt.

Josef Demontowicz

Lapinski gav inte upp efter det han förvisats till England, utan fortsatte att delta i olika expeditioner för Polen, dock ingen lika spektakulär som den som strandade på Gotland. I september 1863 sammanträffade han med Karl Marx som ledde första socialistiska internationalen från London.

I ett brev till Friedrich Engels 12 september 1863 beskriver han överste Lapinski som den smartaste polack han träffat. Nu stödde han Tyskland och brydde sig inte om nationalistisk kamp. Han hatar alla orientaler, däribland ryssar, turkar, greker och armenier.

 

Och expeditionen satte sina spår också i Klintehamn ett par månader efter att den förvisats från svensk mark. Badgästerna anordnade tillsammans med Klintebor en fest med cirka 250 deltagare. Tre tavlor föreställande Polen från förtryck till frihetskamp och seger förevisades och bengaliska eldar tändes i de polska färgerna.

 

Efter avslutad visning var det bal i societetssalen. En för tillfället på orten närvarande polsk emigrant var inbjuden och en person tolkade hans erkänsla för det deltagande som visades hans olyckliga fäderneslands öde. Långt hade man kommit från Carl Michael Bellmans dagar när han sjöng ”vad angår oss Polens affärer ?” Punsch-skandinavismen skulle nå sin kulmen påföljande år när Danmark hamnade i krig med Preussen.

 

___