Ward Jackson

DYNAMITEN, ANARKISMEN OCH DEN LIBERALA REVOLTEN

 

Ett projekt av Philip Wahren & Joakim Hallman

En fartygsexpedition

med många aktörer

 

Det brinner på ångfartyget ”Ward Jackson” fullastad med krut och ammunition och vapen och Malmö hamn hotas att sprängas i luften. Kajerna är fyllda med nyfikna åskådare. De polska upprorsmännen blir hjältar när de själva tar på sig uppgiften att släcka elden, som förmodligen startat genom självantändning av kol-lasten. Det är en vårvinterdag 1863 och fartyget hade den 30 mars kommit till Malmö där lasten belades med kvarstad efter bland annat ryska påtryckningar. Destinationen var egentligen den baltiska kusten vid Polangas, Samagotien – numera ett område i Litauen.

 

Om det verkligen förelåg en fara för en jätte-explosion som skulle förstöra Malmö hamn eller om det var en bagatellartad händelse med lite koldamm kommer att diskuteras efteråt, speciellt av de som var negativt inställda till den polska expeditionen. En samtida källa är Snällposten, redaktör Cronholm: Vår stad var skärtorsdagen hotade av en brand som hade kunnat medföra de sorgligaste följder... ...Lapinsky stormade med sitt folk genast ner i lastrummet där de arbetade sig under en kvävande rök och förfärlig hetta igenom en massa stenkol då man kom till en brädvägg... ...det brann i stenkolen med klar låga. Faran var mycket stor under tio minuter och hela släckningsarbetet tog fyra timmar. Om det sammanlagda förrådet av 20.000 skålpund krut skulle antändas hade allt i en cirkel med 600 fots radie blivit sönderkrossat.

 

...båda kajerna var överfyllda med människor. De flesta skämtade och betraktade alltsammans blott som ett fyrverkeri, men hade det smällt så hade sannolikt ingen av dem som stod på kajen kommit med livet därifrån.

 

Men fartyget ”Ward Jackson” blir också en politisk bomb i Sverige 1863. Visserligen finns det ett starkt stöd för det polska upproret mot Tsar-Ryssland. Ska Sverige ge något mer än ett moraliskt stöd till det polska upproret och för ett återupprättande av den polska nationen och riskera ett krig mot Ryssland ? Regeringen med utrikesminister Ludvig Manderström som ansvarig återsänder fartyget till England efter ett par månader den 4:e juni, de flesta av de polska upprorsmännen lämnar landet men får inte med sig några vapen eller ammunition. Väl utanför Köpenhamn byter de fartyg och fortsätter expeditionen mot den litauiska kusten, som dock slutar i fiasko.

 

UPPRORET

 

Det är i januari 1863 som det polska upproret bryter och det är förberett sen flera år tillbaka. Den ryske tsaren Alexander II genomfört en del reformer i liberal riktning och avskaffat livegenskapen för 20 miljoner ryska bönder. De polska emigranterna, de flesta med sin basverksamhet i Paris och London, försöker med diplomatin vinna stöd i flera länder, även i Sverige.

Czartoryski och Kalinka representerar det aristokratiska Polen, de vita eller ”Hotel Lambert” - döpt efter ett hotell i Paris. De kommer till Ystad 16 mars 1863 för en kampanj för Polens sak. Den 19 mars kommer de till Stockholm och blir väl mottagna, framför allt av ett flertal liberaler i ståndsriksdagen och pressen.

Överståtshållaren Gillis Bildt var mer försiktig och sade, att om Czartoryski önskade sig propolska manifestationer så kunde han få så många som han ville. Men till ett aktivt uppträdande var steget långt. Svenskarna kan inte ensamma börja ett krig mot Ryssland. Då måste de åka till Wien eller Paris för att vinna stöd.

Förutom hos liberalerna får man stöd även av kungen. Karl den XV visade ett intresse för Polens sak och var intresserad av att göra Tsarryssland svagare. Det bildas Polenkommittéer, ett trettiotal i hela landet. Några av de drivande i rörelsen är kända personer som Lars-Johan Hierta, industriledare och tidningsmakare, August Blanche, författare och festtalare, Harald Wieselgren, grundare av kungliga biblioteket och andra kulturinstitutioner, Julius Mankell - militär som deltar aktivt i Polen och August Sohlman, Aftonbladets chefredaktör.

 

VITA OCH RÖDA

 

Den polska rörelsen är splittrad, framför allt mellan de vita konservativa aristokraterna och de röda med representanter för bredare folklager och ibland internationella äventyrare. Den 7:e mars kom den ryske revolutionären Mikhail Bakunin under en lätt förklädnad med namnet Henri Soulé till Stockholm för att arbeta för den polska saken. Han är utsänd från England för att stödja den polska saken.

Bakunin representerar de röda men har en egen agenda för att föra upproret vidare till Ryssland, och har redan en lång meritlista från 1848 års borgerliga revolutioner i hela Europa, dödsdomar och fängelse i Petersburg och Sibirien, och skulle några år senare bli känd som den anarkistiska rörelsens grundare.

Den svenske kungen Carl den XV var intresserad av kontakter med den polska rörelsen och hade samtal med både de vita och med Bakunin. Men för att gå i krig mot Ryssland ville han ha stöd åtminstone från England eller Frankrike.

Birger Schöldström, tidningsman, berättar om ett över 40 år gammalt minne 1908 (Schöldström minns fel att det var i mars 1863– det bör vara i april samma år): Han stod och väntade med en vän mittemot Arvfurstens palats på Stefan Poles, adjutant vid den polska militära kåren när en högrest gestalt vaggade över Gustav Adolfs torg. Det var Henri Soulé men egentligen en mycket ryktbar ryss – Bakunin.

 

Senare samma kväll såg de honom på en konstutställning och alla förstod snart på hans utseende vem det var. Få kunde samtala med honom, det gällde även August Blanche som fört honom dit och hade svårt att uttrycka sig på franska.

Flera av polackerna undvek honom, speciellt fursten Czartoryski, representant för de vita, som var i Stockholm vid samma tidpunkt. Jozef Demontowicz, ledare för den röda polska delegationen med i expeditionen ”Ward Jackson” hamnade sedan i exil i Sverige blev upprörd när Bakunin fördes på tal: Bakunin gjorde Polen micke skada, bara ont. Bakunin förstöra allt han har att göra med, ingen god människa. Allt enligt Birger Schöldström.

 

EXPEDITIONEN

 

Bakunin befann sig alltså i Stockholm i mitten av mars 1863 när han fick ett telegram avsänt från högkvarteret i London. Det innehöll ett meddelande från Jozef Cwierciakiewicz att Bakunin omedelbart skulle ta sig till Helsingborg för att ansluta sig till den militära expeditionen ombord på ”Ward Jackson”. Från Bakunins egna dagboksanteckningar får man veta att han tar tåget till Göteborg nästa dag och sedan vidare med båt. Det går bara ett tåg om dagen till Göteborg och Bakunin uppger själv att det vimlar av ryska spioner överallt. Givet Bakunins speciella fysionomi har han små eller inga möjligheter att resa inkognito. Tack vare att Bakunin är försenad blir Ward Jackson liggande i Helsingborg tre dagar.

I Köpenhamn vägrar den engelske kaptenen Robert Weatherley och hans besättning att föra ”Ward Jackson” vidare mot dess mål vid den baltiska kusten. Ryska krigsfartyg har synts följa ”Ward Jackson” över Nordsjön och oddsen blir allt sämre för en lyckad expedition. Isen har gått upp i Riga-bukten vilket innebär att ryska krigsfartyg kan gå ut och möta.

En dansk besättning tar fartyget över till Malmö så att det blir den svenska regeringens huvudvärk att avveckla vapensmugglingen och ändå ta hänsyn till de pro-polska stämningarna i landet.

De polska officerarna blir väl mottagna och hyllade bland annat av studenterna i Lund. Bakunin åker tillsammans med Kalinka till Stockholm för att förhandla om frisläppning av fartyget och vapenlasten och så gör även Jozef Demontowicz tillsammans med Stefan Poles. Men vapnen förblir i förvar på Landskrona fästning till slutet av 1863 när den kvarblivna lasten försäljes till Lars Johan Hierta.

 

LAPINSKI

 

Den militäre befälhavaren Lapinski hade militära meriter från Ungerns befrielsekrig, från Krimkriget som ledare för de polacker som stred mot Ryssland och från strider i Kaukasus. Han sägs ha varit diktatorisk och nedlåtande mot andra folkslag. Han ledde även den andra delen av den polska expeditionen som gjordes med fartyget Emelie med okända uppgifter om eventuell vapenlast.

 

Landstigningsförsöket vid litauiska kusten misslyckades under en storm, en landstigningsbåt kapsejsade och 24 man drunknade varefter man återvände till Klintehamn på Gotland. Medlemmarna i expeditionen internerades och sändes tillbaka till England med den svenska krigsmaktens fartyg ”Orädd”. Lapinski skrev senare en bok om hela det misslyckade äventyret.

 

DEMONTOWICZ

 

Jozef Demontowicz kom att stanna i Sverige, först som officiell representant för den polska upprorsregeringen. Under 1864 hade han ett uppdrag att från Västeuropa leda försöken att bistå det polska upproret bland annat med vapeninköp. Men upproret var försvagat och mot slutet av året hade Ryssland full kontroll och införde en hård repressiv regim. Demontowicz återvände till Sverige och försökte anpassa sig till ett liv i exil. Han organiserade hjälpen till landsmän som befann sig i samma situation.

Demontowicz försörjde sig som importör av franska bordeaux-viner och var även kunglig hovleverantör och blev mot slutet av livet alltmer bitter och alkoholiserad.

BAKUNIN

 

Mikhail Bakunins svenska äventyr varade under två år, med avbrott för resor med revolutionär verksamhet i andra länder som Italien och Schweiz.

Bakunin följde aldrig med i expeditionens andra fas med Emelie till den baltiska kusten. Hans uppträdande väckte vissa misshälligheter med de polska representanterna. De vita ville naturligtvis inte ha med honom att göra, och så som ”Ward Jackson”-affären utvecklade det sig till slitningar mellan alla ansvariga. Desto populärare var Bakunin hos de liberala opinionsbildarna och han deltog i flera solidaritetsmöten och fick mycket utrymme i tidningar som Aftonbladet och Nya Dagligt allehanda.

Kulmen är en middag på hotell Fenix på Drottninggatan i Stockholm den 28:e maj, då Bakunin med sin unga fru Anastasia sitter på hedersplats mellan August Blanche och Lars Johan Hierta.

Lars Johan Hierta uppehåller sig vid sitt festtal vid asylrätten, och han jämför trettio år tillbaka då den som anlände till Helsingborg måste invänta kungens tillstånd. Hyllningsdikter framförs till hans ära.

 

Men rykten om hans karaktär och tidigare handlingar började läcka ut och det blev en livlig diskussion mellan den konservativa och liberala pressen i Sverige. En del rykten menade att Bakunin egentligen var en rysk spion. Bakunin fick stort utrymme att försvara sig i bland annat Aftonbladet bland annat om händelser i Dresden och Berlin.

”Med fantastiska, överdrivna berättelser, mödosamt hopletade ur en gammal tysk tidning... ...har man sökt uppskrämma den svenska allmänheten genom att framställa mig som ett slags herostrat och revolutionär kannibal, som ej tänker på annat än mordbrand och blodbad.

Antag nu att jag verkligen skulle vara denna förfärliga och röda människa, vad ont skulle väl min närvaro kunna åstadkomma i Sverige? Kan man då verkligen på fullt allvar tro att en revolutionär propaganda vore möjlig här?

Bakunin är ofta gäst hos August Blanche på hans malmgård på Östermalm. Blanche blir starkt engagerad både som riksdagsman i borgarståndet, ledare i skarpskytterörelsen och som folktalare. Bakunin och Italiens mytomspunna ledare Garibaldi blir hjältar för honom. Han följer med Bakunin på en resa till Italien. Men en stormig resa från Marseille, hemliga möten i katakomber och frimurarrörelsen blir för mycket för Blanche, och han är nog för gammal för att bli radikaliserad på allvar.

Bakunin skriver de första utkasten för den anarkistiska rörelsen i Sverige, men de första bevarade dokumenten kommer senare. Bakunin vann inte många anhängare till den anarkistiska rörelsen i Sverige. August Blanche blev nominellt värvad i Italien och August Sohlman ska ha visat intresse.

 

STEFAN POLES

 

Stefan Poles är den som får bära hundhuvudet för att expeditionen misslyckas. Han anklagas för att vara spion för Ryssland. Forskarna har långt efteråt, så sent som på 1970-talet, kunnat konstatera att det inte fanns någon grund för en sådan anklagelse när man granskar den ryska hemliga polisens arkiv.

Poles hade en speciell roll som Demontowicz adjutant. Han var bra på sociala kontakter och intog en mellanställning så han kunde prata med representanter för de vita. Han gjorde sig också populär i flera av de borgerliga salongerna i Stockholm, som hos Fredrika Bremer. Men när ”Ward Jackson” blev kvarliggande i Malmö med vapenlasten och man inte kom någonstans i förhandlingarna var det Poles som fick skulden, Han råkade i slagsmål och blev ”dömd till döden” för förräderi av expeditionens medlemmar. Han kom också inför svensk domstol i en stöldhistoria som aldrig kunde bevisas. Men när expeditionen fortsatte med ”Emelie” mot baltiska kusten blev Stefan Poles kvar i Sverige. Han skrev en kort bok där han försvarade sin roll på ”Ward Jackson”, och det fanns några som fortfarande trodde på honom, som Fredrika Bremer och Bernt Cronholm på Snällposten i Malmö, som också upplät spaltutrymme i sin tidning åt Poles.

 

I samband med rättegången publicerades Poles riktiga namn, Rafael Tugenhold, och det drogs igång en antisemitisk kampanj mot honom i tidningen Fäderneslandet:

Äntligen har polackerna lämnat Malmö med undantag endast av den för förräderi misstänkte juden Stefan Poles, vars rätta namn är Rafael Tugendholt. Han dolde sitt namn därför att familjen Tugendholt är känd för att inom sig räkna flera ryska spioner...

...Man ryste över att en så ung man kunde vara till den grad fördärvad att han velat förråda sina egna landsmän och kämparna för fosterlandets oberoende... ...man hade visserligen medömkan med straffarbete med hans ungdom,men man medgav dock att han förtjänat det nesliga dödsstraff vartill de förråda polackerna hade dömt honom...

...Han är för övrigt icke den förste jude som med sina handlingar visat att den israeliska nationen aldrig kan sammansmälta med de folk i vilken den upptages att man kan giva israeliten alla möjliga fördelar större än landets egna söner om man så vill men att man aldrig kan giva honom ett fädernesland, Judens fädernesland är där han förtjänar penningar och icke annorstädes.

Sommaren 1863 gjorde Poles en hemlig resa till Warszawa från vilken han skrev en kort reseberättelse som också gavs ut på svenska. Han ska ha träffat på tre svenska fångar och fört vidare uppgifter till det svenska utrikesdepartementet. Poles inblandning är inte bekräftad men det finns en notis om en frigivning 1864 av tre svenska krigsfångar som kan stämma överens med Poles uppgifter.

Det handlar om tre studerande Wilhelm Unman, Gabriel Jacobson och John Ericson.

De blev tillfångatagna innan de hunnit delta i några strider, och hävdade sin rätt att bli frigivna och att det var orimligt att betrakta dem som insurgenter. Den ryske generalen hånskrattade åt dem och förklarade att då de icke kunde legitimera sig såsom i rätta ärenden stadda så skulle man göra processen mycket kort genom att hänga dem som spioner. På finska officerares inrådan erkände de att de haft för avsikt att inträda i insurgenternas led. De blev som fångar inlogerade i citadellet i Warszawa tillsammans med polacker, en del blomman av Polens adel. Dagligen avfördes åtskilliga för hängning arkebusering eller transport till Sibirien.

Sedan hamnade de i Modlin, en fästning fem mil norr om Warszawa, med straffarbete och usla levnadsförhållanden tillsammans med 500 – 600 politiska fångar och vanliga kriminella. Enligt Poles var han behjälplig att uppmärksamma deras belägenhet och få dem frigivna.

Hur han finansierade sin verksamhet vet man inte, men det kan det ha varit från vänligt inställda svenska liberaler med god ekonomi. Men han började bedriva utpressning mot kända statsmän, bland annat mot utrikesministern Manderström för några komprometterande brev han fått tag i. Tidningsnotiser berättar om Stefan Poles i Paris 1870 när han rörde sig mellan Paris och Versailles under kriget mot Tyskland och Pariskommunens dagar och försökte öva utpressning med komprometterande dokument mot Thiers, den franska reaktionens ledare. 1873 finns en notis från när han var i London och uppmanade exil-polackerna att kontakta ryska legationen för att få tillstånd att återvända. Men det visade sig att inte heller Stefan Poles fick något inresevisum. Hans sista år präglas än mer av psykisk obalans när han skriver en pamflett mot missförhållanden på British Museum som drabar hans rykte.

 

VAPNEN OCH SKARPSKYTTEKÅREN

 

Ward Jacksons last med gevär ammunition och tre kanoner låg i kvarstad i Landskrona fästning när fartyget sändes åter till sin ägare i England. Det handlade om 3 withworthkanoner, 3000 kanonkulor 2500 engelska gevär Enfield P.53 med tillverkningsår 1862 och 1863. Det var således fullt moderna och användbara vapen, Enfield var en stor vapentillverkare och geväret var ett av de som användes mest under amerikanska inbördeskriget, cirka 900.000 exemplar sålda till båda sidor. Varken de vita eller de röda lyckades få ut några vapen för det planerade understödet till baltiska kusten, som skulle föras in i hemlighet via Gotland eller Öland.

Mot slutet av året såldes helas lasten till Lars Johan Hierta. Gevären från Ward Jackson annonseras ut till försäljning i januari 1865. Det är oklart hur många som användes av den svenska frivilliga skarpskyttekåren som hade ett stort uppsving under de här åren, men man vet att den fanns i bla Uppsala. Lars Johan Hierta motiverade försäljningen att den skulle vara till ekonomisk hjälp till den polska rörelsen representerad av Jozef Demontowicz.

Den svenska militären tog hand om de tyngre vapnen och ammunitionen, men var Hierta beredd att ge sig in på vapensmuggling mellan 1863 och början av 1865 när det polska upproret fortfarande pågick ? 1864 var skarpskytterörelsen och liberalerna starkt engagerade för skandinavismen och frivilliga åkte till Danmark för att delta i kriget mot Preussen.

 

Men den politiska och militära ledningen i Danmark var inkompetent och låg efter den preussiska armén som börjat använda effektivare bakladdade vapen. Speciellt Dreyes tändnålsgevär hade stor del i de preussiska framgångarna och även de svenska skarpskyttarna började nu omkonstruera sina vapen.

1864 och 1865 var oroliga år i Stockholm med marsoroligheterna, kravaller och stenkastning mot ministrarnas bostäder. Skarpskyttekåren skulle ha kunnat vara en maktfaktor i egen kraft, men förblev lojala till kungen och under kontroll av utsedda officerare, en föregångare till hemvärnet.

Inga vapen kom till bruk och inga barrikader byggdes. I december 1865 löstes äntligen den konstitutionella ordningen, ståndsriksdagen avskaffades och tvåkammarsriksdagen infördes.

August Blanche, som bland mycket annat också var skarpskytterörelsens folktalare anförde de jublande massorna utanför Riddarhuset.

Resultatet blev i praktiken ganska magert, bara fem till sex procent hade rösträtt i den nya ordningen. Det skulle dröja ytterligare ett halvsekel innan rösträtten blev mera allmän.

 

AVSLUTNING

 

Det avgörande våren1863 var att inget av de stora länderna i Västeuropa var beredda att ingripa genom ett krig mot Ryssland. Den svenske kungen skrev brev till kejsaren Napoleon III i Frankrike och erbjöd ett samarbete med 100.000 man, en fullkomligt orealistisk siffra, och att man skulle kunna inta Sankt Petersburg på två månader. Det som beseglade det polska upprorets öde var att den

ryske tsaren gjorde upp med järnkanslern Bismarck i Preussen, och båda hade inget intresse av ett fritt Polen.

Den ryske utrikesministern Gortjakov är förvarnad om en väpnad expedition till den baltiska kusten redan innan ”Ward Jackson” lämnar London och två korvetter förföljer det vapenlastade fartyget.

Det fanns inga överraskningsmoment i ”Ward Jackson”- aktionen och det är därför svårt att hitta en förrädare. Motsättningarna var stora bland det polska upprorets representanter i Sverige.

Det hindrar inte att de svenska polenkommittéernas, liberalernas och skandalpressens ageranden kan ha påverkat och förstärkt splittringen och de personliga motsättningarna.

Janne Damm var korrespondent för Fäderneslandet i Malmö under våren 1863 och blev sedan dess huvudredaktör under ett par år. Det bör vara han själv som skrivit om ”dödsdomen” mot Stefan Poles” antingen det nu är hans egna iakttagelser eller en vidarebefordran av Lapinskis eller någon annan av de polska representanternas åsikter.

 

Fäderneslandet kom ut i flera olika upplagor under årens lopp och skaffade sig många fiender genom att gå till grova personangrepp. 1872 kom det ut en bok som gick till generalangrepp mot företeelsen, där man inte drog sig för att plocka fram allt man kunde hitta för att nedsvärta Fäderneslandets medarbetare. Men Janne Damm går fri från någon allvarlig kritik. Han är känd från ett flertal tidningsprojekt, framför allt i Skåne. Men hans liv slutar inte så ärorikt – i centralfängelset i Malmö där han avtjänar ett straff för en bedrägerihistoria.

 

______